.

Apropå ingenting har jag börjat minnas, eller kanske tänkt tillbaka på lördagen. Fyra personer som bestiger ett berg fulla av hopp. Vi slog i händer, knän och armbågar lite då och då. Men nog var det värt det. I den tätaste av skogar nära stan föll vi ihop av utmattning. Oturligt nog i en myrstack. Det va bara att flytta på sig efter lite hysterisk dans.
Helt plötsligt är jag på en buss, en varm buss. Vi går av vid Odenplan och beger oss mot Vasaparken. Vi la oss i en skum hög i en gunga och skrålade med till iPod-högtalarna. Tog ett tag innan vi märkte att det regnade. Fast det var ju bara lite duggregn. Aldrig har regn varit så vackert som från en tefatsformad gunga. Det liksom blinkade till bara i vissa vinklar, och när gungan stannade ville jag bara ha mer. Även om jag var totalt uppslukad av regnet så gick det inte att bortse de falska stämmorna jag hörde från övriga i högen. Jag skrattade tills jag grät innan vi alla började frysa ordentligt. Med mascara under ögonen traskade vi hemåt i regnet lyckligare än nånsin.