Blue shoes
Mamma har också sagt att jag kanske borde skaffa en minikyl till rummet, kommer ju bli värsta barhänget. Kanske vill hon att jag ska känna mig så självständig som möjligt utan att flytta, jag får ju i princip en tvårummare bara att rummen är i olika hörn av vår lägenhet. Själv har jag börjat bläddra lite extra länge i DN Bostad, man vet ju aldrig om le dream apartment kommer upp! Hittat massa vindsvåningar för miljonersmiljoner som jag egentligen inte vill bo i men som ändå vore spexigt att ha. Humhum.. Sen kanske det blir Uppsala istället, vem vet. Ska jag bli beteendevetare? Usch, livskris, nu pratar vi om något annat.
Mitt internet fungerar lite när det vill, har haft mobilt internet sen vi började bygga om i arbetsrummet så ungefär 2 år. Jag är van vid att det inte alltid är pålitligt men sen en tid tillbaka har det inte fungerat bra alls. På Spotify t.ex. kan jag lyssna på ungefär 30 sekunder i taget av en låt innan anslutningen dör. Bah. Jag som är i en hitta-annan-musik-period. Men Klaxons är kul iaf.
Aa men tja!
Känner mig riktigt dålig på det här, har inte bloggat på nästan ett år och trodde att alla möjliga intressanta och spexiga grejer skulle krypa fram men nej. Kan bero på trötthet och att jag tänker på saker som inte är särskilt kul att varken skriva eller läsa.. Men förhoppningsvis kan det inte bli sämre än såhär iallafall.
Rafaela är trasig igen
Hej. Jag är sjuk och vill nu när jag bloggar upplysa hela cyberrymden om hur synd det är om mig. Jag blev riktigt sjuk förra söndagen då jag hade så hög feber att jag var medvetslös. Jag slapp åka in på Karolinska för vätskebrist på måndagen men var hemma hela veckan ändå med magkramper varje kvart. I torsdags kom jag iväg till doktorn som sa att jag skulle få veta vad jag hade på måndag, alltså idag. Mycket riktigt ringde han och förklarade att jag hade campylobacter. Man kan väl kalla det för en aggressiv typ av salmonella. Har jag otur är jag sjuk i två månader. Har jag lite flyt är det värsta över nu. Tur att det iaf råkar vara exakt tre månader kvar till min student.
Hon grät floder medan snön föll
Den där tjejen verkar ju vara en riktig bitch, lägg inte ner mer energi eller tid på henne.
Idag var det måndag. Jag vaknade med hosta som någon som kedjerökt större delen av sitt liv har. Det väste och pep från halsen. Ett djupt andetag som behövs när man gäspar var omöjligt att ta. Haft det lite så under helgen men nu var det värre. Jag gick till skolan och kunde knappt andas när jag gått uppför trappan till entrén. Två lektioner senare gick jag hem på min groteskt långa håltimme. Efter att ha kämpat mig uppför Tegnérgatsbacken fick jag panik när jag knappt kunde andas. Mamma öppnade dörren, jag gick direkt till köket och satte mig ned. Jag bröt ihop totalt. Jag har varit sjuk i fem veckor redan och nu kan jag inte andas. Mamma drog med mig till akuten där Santiago Lopez konstaterade att jag hade akut bronkit. Med antibiotika och hostmedicin ska jag bli bättre. Jag blev antagligen sjuk strax efter jag slutade med mitt penicillin för två veckor sen.
Nu är det måndagkväll. Även nu kommer det tårar. Men dessa tårar tyder inte på ett ledsamt humör eller ett sammanbrott, nu är det faktiskt glädjetårar. Eller.. såna tårar som kommer när man är rörd. Man sitter inte och garvar direkt men man är ju ändå glad. Det blir bättre, det löser sig.
Jo tack, det funkar väl
En blogg. En sån som alla har. En sån som jag och Marika startade för evigheter sen..
Skriver hon fortfarande? Jag har inte skrivit sen timmarna på dygnet innehöll mer ljus än mörker. Nu sitter jag här med datorn framför mig. Har haft den framför mig väldigt länge nu. Har haft aningen oflyt senaste tiden. Veckan innan lovet blev jag sjuk. Var någorlunda frisk under lovet. Vekan efter lovet var jag ännu sjukare. Nu har jag med miljoner prylar att göra och vet inte vart jag ska börja. Men nu började jag med att ta itu med seminariet jag ska hålla imorgon. Tänk er, jag står där framför halva min klass, hostar och hackar och berättar om "Dr. Jekyll och Mr. Hyde". En given succé.
Jag blir känslomässigt instabil när jag är sjuk. Jag har varit relativt stoneface hela tiden men så vaknade jag för några dagar sedan. Satte mig upp i sängen och kände mig riktigt glad. Gjorde frukost och drack en stor kopp te, underbar morgon. Det kändes inte jobbigt att vara sjuk, bara som att jag faktiskt får vila. Mitt i glädjeyran närmar jag mig min säng och vänder blicken mot min TV. Det är reklam. Jag börjar gråta. Den handlar om ett svart får som kände sig utanför, Frank heter han. Han börjar jobba på Tele2 och känner sig som hemma. The cheap sheep. Tårarna bara forsar. Jävla Frank, fick mig att gråta i 10 minuter. När jag lugnat ner mig går jag ut i köket och tar min sjätte dos penicillin.
Jag gillar i och för sig Frank. Jag vill vara Frank. Eller nej.. Men han är en skön lirare. Han får mig inte att gråta längre iallafall.
Nu får vi se när jag bloggar nästa gång. Men Marika klarar sig ju fint.
Packad och lagrad
Skulle, å ena sidan, vilja bli äckligt packad och glömma bort vad jag egentligen heter samtidigt som jag vrålar till That's not my name med The Ting Tings.
Vad heter du då?
Inte fan vet jag..!
Skulle, å andra sidan, vilja chilla sönder nu mina sista dagar av ledighet. Imorrn är min sista lovdag.
Rafaela?
Jaa, jag är här...
Att inleda vandring tillbaka mot Berlin. Det är allt jag vill. Berlin är fint. Berlin är galet. Och Berlin är två veckor tillbaka. Jag vill tillbaka.
Mångsidig
Indie-emo-gangsta. Varför inte?
Ville ju bara visa upp min nya hood.
Ljuva toner och oväsen
Är helt ensam idag. I lägenheten nära Tegnérlunden. Madre y padre drog till nånstans i Italien i söndags så jag och syrran har fått sköta hemmet. Nu är hon på fest i Tumba och jag är kvar. Sitter i min säng. Bloggar när jag städar. Multitasking liksom. Jag hatar ju att städa.
Att leka vuxen en vecka har fått mig att inse att städning dock kan vara rätt chill. Jag menar, det är ju inte som att tvätta eller diska. Eller tömma slasken. Jag hatar att tömma slasken. Alla små skalbitar och slemmiga prylar kryper uppför armen. Slänger ner skiten i soptunnan, tvättar händerna i en evighet. Glömmer att andas, får inte glömma att andas. BORT BORT BORT, äckliga potatisskal, get off meeee!! Äckelchocken är över. Springer genast till mitt rum och städar.
Anyhow, anywhooo. Jag lyssnar igenom musik som jag glömt att jag hade i min lilla iPod. Men det roligaste är ju ljudklippen från Dunshammar i höstas. Jag hör varenda litet fel jag gör. Jag hör t.o.m. de gånger jag fick sendrag i hälen och satt hyfsat sammanbiten bakom trummorna, försökte hänga med. Men så försöker jag bortse från det. Är ju inte någon riktig trummis så jag får väl se det jag gör som är bra. Fan, låtarna är ju rätt nice egentligen. Vi kan nog vara stolta över hur mycket vi väsnades då i... Dunshammar. Försökte sätta en etikett på Dunshammar men det går inte. Dunshammar är Dunshammar, punkt.
Att ha semester
Sommaren är konstig. Både bra och dålig. Antiklimax.
Vädermässigt är det ju sol och fint ena stunden man är ute för att sedan bli den totala motsatsen inom en kvart.
Man har tid att träffa människor under sommaren, tyvärr råkar de flesta fina folk vara borta.
Under sommaren kan man ta det lugnt, men så blev jag sjuk.
Jag fyllde 18 i fredags, hela familjen drog på begravning i Norrtälje.
Hurra, men ändå inte.
Men sen så finns det ju ljusa stunder. Såna som lyser lite för mycket för att man ska kunna bry sig om bajs. När jag inte tänker Fan jag måste ha en så bra sommar som möjligt och bara chillar har det blivit riktigt bra. Riktigt jävla utomordentligt bra. Så jag tänker fortsätta med det.
Ikväll ska jag ut och dricka alkohol lagligt för andra gången i mitt liv. Detta i sällskap av tre killar som alla är en skollinjal längre än mig och allmänt biffiga. Inga våldtäktsmän kommer våga sig fram här inte.
EFTERFEST! Eller inte...
Natt1: Jag och Fanny kommer fram med tåget. Vi får inte plats på Camp A, men lyckas turligt nog med hjälp av en kompiskompis få en riktigt bra plats på Camp C. Hungriga som satan vandrar vi mot Kupolen och donken. Väl framme är vi en kvart för sena för att få mat. Allmänt pinsamma bilder och en vinglig promenad hem väntade. Efter ravioli och mingel med grannar försökte vi sova mellan 3 och 8. Blev väl kanske en timme eller två.
Natt2: Snilleblixtidé! Vi äter frukost på donken innan vi slaggar för då borde det va tyst på campingen! En timmes sömn...
Natt3: Vakna med skönaste grannarna. Hamnade tillslut i sovsäcken kl 8. Två timmars sömn senare hamnade vi på Wayne's. Icke nyktra.
Natt4: Dags att dygna. Tio minuters sömn på tåget hem.
Väl hemma däckade jag mellan 15.00 på söndag och 12.00 på måndag. Men det var riktigt jävla nice.
Peace and Love till er alla för fan.
Att inte fira midsommar
- Men mormor, vi handlade ju på Lidl..?
- Ja, men de tror att vi handlade dyrt, höhö...
Det är midsommar. En högtid som för många firar enligt mig. Det är verkligen ingen tradition i min familj, vi blir ensamma kvar i stan och har inte mycket att göra. Men nu slog vi på stort. Jag kommer äta svenska jordgubbar ikväll, det är väl hyfsat midsomrigt? Sen så ska vi äta fisk. Inte sill, men fisk. Har vi tråkigt kan vi ställa syrrans vissna orkidé mitt på köksgolvet och hoppa runt lite.
Att vara ensam
Jag är fett på med "Pimp our tågluff", att spendera våra sista dagar i Paris på hyfsat snoffsigt hotell skulle vara, som Tove säger, riktigt överchill.
Något jag kan göra när Marika är borta också är att hitta mer musik som vi kan ha när vi spelar in lite schyssta videos. För det kommer vi göra. Och alla kommer hamna på bloggen. Ramaskri goes vlogging in two months. Vi kommer vara snygga/fula, sexiga/skabbiga och då våran diet kommer bestå av torr baguette och öl lär vi vara packade. Men det är så det ska vara.
Att suga på att uppdatera
Jag och Marika har nu fixat våra Interrailkort och platsbokningar på alla tåg. Nu är vi alltså 4 284 kronor fattigare. Och mer utgifter blir det då vi även ska fixa vandrarhem. Yaay. Men vi intalar oss att vi är ett par rich bitches men drar även ned på andra utgifter.
Liten cappucino vs. Stor cappucino
Wayne's vs Espresso House (studentrabatt, we like)
NK vs. Myrorna (studentrabatt, we like)
Ni fattar, många bäckar små. Jag förnekar att jag har massa att fixa till festivalerna också. Får nog byta ut cappucinon mot bryggkaffe.
Att vara lat.
Jag har solat på balkongen. Resultat: Aningen rödare kropp, speciellt runt trekanterna. Har ett schysst streck mellan brösten. Synd att man inte kan skylta med det särskilt ofta.
Jag har pratat i telefon med söta människor. Luren har varit tryckt mot örat i närmare två timmar.
Jadu. Sen har jag hittills inte gjort så mycket mer. En lite halvplanerad utekväll blev flyttad till måndag. Men det är nice. Typ så det ska vara. Eller så det kan vara iallafall.
Att festa enligt ett tema
MEN: Jag får alltid beslutsångest när det är en fest med ett tema. Själv kan jag komma på miljoner roliga teman. Men inget som jag skulle kunna utföra riktigt bra och trovärdigt. Nu är det inte jag som fyller år, jag bestämmer alltså inte temat. Det vankas 70-tal. Jag kör antagligen hippie.
Steg 1. Få inspiration. Och vilket sätt är inte bättre än att googla fram lite bilder på hippies?
Jaha, men om Google påstår att det är så det ska va så visst. Internet kan man ju alltid lita på.
Steg 2. Köp kläder. Detta kan göras på billiga klädkedjor eller secondhand. Passa även på att rensa i garderoben.
Steg 3. Titta på filmen "Hair" ännu en gång. Då kan man ju briljera med 70-tals-skills.
Lafalela living the dream
Varför då göra som jag alltid gör varje morgon? Får nån slags insikt när jag står i skafferiet för att plocka fram mat till katterna. Jag behöver göra något nytt, något djärvt.
Jag får syn på påsen. Känner mig lite lagom rebellisk som ens tänker tanken. Två sekunders glapp i huvet leder till att jag helt plötsligt har en Polly i munnen. Living the dream, godis till frukost!
Det var verkligen äckligt. Polly är inte gott. Att dessutom äta det som det första man gör på morgonen var ingen hit. Men nu vet jag det.
Med makten i säkert förvar ska jag nu planera nästa dåd. Ingen går säker, inte ens jag.
Konsten att kissa flygande
Idag stannade tunnelbanan vid T-Centralen, på stiger en flyvärdinna. Hon har en rolig plastpåse som ligger på hennes lilla rullväska.
CHEE * PEEZ
Se på fan, flygvärdinnor kissar. De är mänskliga.
Bekymmer
En märklig känsla av välbehag har börjat infinna sig. En känsla som jag på många sätt har saknat men som ska behandlas med stor respekt. Tidigare har varje dag inletts med en dålig morgon där jag försökt lista ut varför jag gått upp. Svaret har aldrig haft en uppiggande effekt.
En ny dag, ett nytt bekymmer.
Tanken har ekat långt bak i huvudet. Nu de senaste veckorna har tanken även stämt med verkligheten.
Verkligheten... Det är den som hållit mig vaken om nätterna men ändå den som fått mig att gå upp trots att jag inte orkat. Jag har hatat den. Men jag kommer nog att sakna den. Att konstant känna att ett bekymmer väntar runt hörnet har fått mig att känna mig riktigt viktig. Även de dagar utan problem har jag varit stressad över att jag inte haft något att göra.
Nog fan har jag blivit betingad. En ny dag, ett nytt bekymmer. Det är så det ska vara. Punkt slut. Tackohej, tyck synd om mig.
MEN: Nu är det sommar. Dags att leka kurragömma med verkligheten. Jag ska räkna till typ 4-5 miljoner, glömma bort vad jag ska leta efter och bara vara lite dum och glad. Vara lite mer som Fredde på Grand helt enkelt. Eller som Niclas Stekare Nordfeldt som han driver med.
"Det är ostron. Det är fint väder. Vi steker hårt."
Jamenvisst.
Att vara tråkig på ett intressant sätt.
Jag ska på ett hyfsat frivilligt sätt försöka leva upp till Ronnie Sandahl-stämpeln jag fått av Marika. Men nu gäller det inte att blogga om en grå vardag. Att allt kanske inte är skit men ändå väldigt dåligt. Nej, nu ska jag blogga om ingenting. Men det ska göras med finess. Med glimten i ögat. Med smilgroparna lite halvt synliga, men bara för de som tittar lite extra noga. Konsten att vara tråkig på ett intressant sätt. Jag är ganska bra på att vara tråkig. Men varför hålla sig till det man redan kan..?
Igår kände jag mig tragisk. Jag hade precis börjat känna avgaserna från Sveavägen när jag kommer upp från tunnelbanan. Sveavägen är väldigt tom. Det är varmt i luften och ljust, men gatan är ju fan obehagligt tom. En lång figur kommer gåendes mot mig. Figuren är inte bara lång, den är gigantisk och går ryckigt med sitt gråa hår som står åt alla håll. Figuren harklar sig, redo att attackera.
"HEJ!" ropar figuren.
"Eeeh, hej..?" viskar Raffi.
"Höhöhööööö..." grymtar figuren.
Jag hör grymtandet bakom mig. Jag börjar gå snabbare. Jag hör släpande steg bakom mig. Uppför Tegnérgatan, hyperventilera. Pedofil pedofil pedofiiiiiiil. Tanken att jag är för gammal för att ha en pedofil bakom mig slår mig. Borde jag kalla honom våldtäktsman..? Inte läge att tänka på sånt nu Raffi, han hinner ikapp dig medan du försöker klura ut vad som kommer stå på löpsedeln imorrn när du är död. Kommer jag kallas flicka eller kvinna? Kommer dom stava mitt namn fel? Aaaaaah!
Inne i porten märker jag att Tegnérgatan är lika folktom som Sveavägen. Figuren är borta sedan länge. Jag blir snurrig när jag äntligen vågar ta vanliga andetag. Har jag verkligen rätt att bli livrädd när någon säger "Hej"? Jag blev rädd. Men jag är inte längre rädd.
Spegelvänd, uppochner, wrong
Jag hade somnat på min hand under natten, eller jag hade iallafall haft min haka på den. Då den hade stämplats på Kafé 44 med orden För kännedom var det kanske inte så smart. Hakan hade hamnat på För kännedom som smetats ut till kön. Fint.
Jag måste dock meddela att jag suger. Av sju tjejer fick bara jag och Tove komma in och jag lovade då att jag skulle fota en massa av spelningen. Resultat: fem bilder varav två blev suddiga. Alla där var två decimeter längre än mig och den tjej som faktiskt var kortare än mig lekte Duracellkanin och hoppade konstant. Men det var kul!