.

Idag känner jag mig grovt misslyckad. Ni som faktiskt kommer ihåg kanske minns att jag bloggade om mitt fadderbarn(aka Flickan med sjöstjärnehänder)  för kanske en månad sen. Att hon var liten och blyg och att jag inte träffat henne på länge. Jag gjorde något väldans fel med henne.

Påväg till gymmet idag ser jag en tjej en bit framför mig. Hon går hoppigt och hennes hästsvans studsar åt alla håll. Hästsvansen består av slitet hår som har blekts en gång för mycket. Håret fastnar i pälskragen till luvan på hennes fejk gåsjacka. Alldeles för mycket solpuder, eyeliner och självklart idominläppar är det första jag ser när jag tittar på henne. Hennes ögon blir plötsligt dubbelt så stora och hon rycker till lite när hon tittar upp på mig. Fan, det är Amanda.

Lite förvånad vänder jag blicken framåt och försöker minnas hur hon såg ut förr. Hur gick det till egentligen? Låter kanske hemskt men hon var ju som mitt personliga projekt. Jag skulle se till att hon kunde läsa men även hålla koll på ifall hon blev mobbad och vilka vänner hon hade. Jag tyckte att jag gjorde ett bra jobb. Hon var lite blyg, men hon blev aldrig retad och hon hade några gulliga tjejkompisar i klassen. Såhär skulle det ju inte bli. Skärp dig, Amanda. Jag vet att du inte är sån.